Jag tycks ha lovat att delta i ett litet Luciatåg imorgon.
...
...
...
Hur tänkte jag där?
onsdag 9 december 2009
måndag 7 december 2009
Finaste boken
onsdag 2 december 2009
Extra! Extra! Missy bekämpar pandemi
Idag har jag nervöspratat mig igenom den där vaccinationsproceduren som verkar vara så populär nuförtiden. Från det att dörren öppnades tills dess att jag gick därifrån pratade jag. Konstant. Oavbrutet. Oh yes.
Även om det går kvickt att få sin vaccination så finns det bara SÅ många sätt att förklara att man är spruträdd på. Men man kan fortsätta prata ändå, av bara farten liksom. Märkte jag.
Efteråt sa de att jag varit ovanligt avslappnad.
Även om det går kvickt att få sin vaccination så finns det bara SÅ många sätt att förklara att man är spruträdd på. Men man kan fortsätta prata ändå, av bara farten liksom. Märkte jag.
Efteråt sa de att jag varit ovanligt avslappnad.
Etiketter:
Dagens visa,
Life for Dummies
tisdag 1 december 2009
Tisdag

På en tisdagkväll kan man traska till Haga och fint Drömmamingel, där man kan frossa bland vackra klänningar och adventsmys. Sedan kan man ge sig iväg för att hälsa på hos en kattkille som tror att det är själva lådan och silkepappret som är poängen med att få presenter. Vi låter honom tro det. Enklast så.
Konstateranden och låtsaslek. Om att vara lös och mjuk
Konstaterar att jag konstaterat det förr. Att jag är förjävla kass på att vara lagom. Och att den här årstiden inte gör underverk med mitt psyke. Jag skulle vilja vara lite mer hård och kall. Inte som en vän en gång kallade mig: Lös och mjuk. Har ni tänkt på det? Att vardagsorden ofta försvinner iväg någonstans, medan det man minns är om någon kallat en lös och mjuk?
Jag tror att det var en komplimang, om än en smula märklig.
Jag är ungefär lika öppen som en mussla. Och varje gång jag försöker bli mer öppen slutar det alltid med att jag får ont någonstans. Jag borde kanske lärt mig efter trettio år, kan man tycka.
Nåväl. Nu ska jag borsta håret, ta på mig en klänning och ge mig ut i decemberkvällen. Fast jag hoppar över klänningen och tar ett par sunkiga jeans istället. Men vi kan låtsas, visst?
Jag tror att det var en komplimang, om än en smula märklig.
Jag är ungefär lika öppen som en mussla. Och varje gång jag försöker bli mer öppen slutar det alltid med att jag får ont någonstans. Jag borde kanske lärt mig efter trettio år, kan man tycka.
Nåväl. Nu ska jag borsta håret, ta på mig en klänning och ge mig ut i decemberkvällen. Fast jag hoppar över klänningen och tar ett par sunkiga jeans istället. Men vi kan låtsas, visst?
söndag 29 november 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)



